« Till www.ki.se | sök | sök personal | översikt





författare > presentation > essä









Bekanta dig med KIs historia

Författare/essä

KIs historia
Redaktion

Kontakt

Hjälp

Sök på KI-webben:









Skriv ut         Kontakt




Endokrinologins framväxt   sid 1 ( 10 )
Av Rolf Luft

Tankar om körtlar med inre sekretion förekommer redan under antiken. Galenos påpekade då att det fanns körtlar som saknade utförsgångar. Mot slutet av 1600-talet diskuterade man möjligheten att testiklarna skulle utsöndra ett ämne, som kunde komma in i blodet. Sköldkörteln tycks ha intresserat särskilt mycket redan under 1500- och 1600-talet. Stormän som Leonardo da Vinci och Wharton uttryckte uppfattningen att körtelns uppgift var att utfylla ett tomrum på halsen och att dess funktion främst skulle vara att hålla strupens slemhinna fuktig för röstens skull. Tankarna att sköldkörteln liksom testiklarna skulle kunna producera ett ämne, som förs vidare med blodet, kommer emellertid tidigt.

Théophile de Bordeu (1722-1776), professor i Montpellier, kan ses som en föregångare för endokrinologin. Han uttalade 1775 tanken att varje organ i kroppen utsöndrar substanser, ”emanations”, specifika för organet. Dessa ämnen skulle vara nödvändiga för kroppens funktioner och transporteras med blodet. Varje organ skulle han en speciell ”smak sensation”, som inte accepterade andra än dessa specifika substanser. De Bordeu ger här uttryck för någon slags generell ”inre sekretion” Hans uttalande om att organen kunde skilja på substanser, som specifikt påverkar dem, ligger nära vår nuvarande uppfattning om receptorfunktionen på cellytorna.

Det stora genombrottet för endokronologin som medicinsk disciplin kom 1905. I sin Croonian Lecture detta år föreslog engelsmannen E.H. Starling att den intakta organismens förmåga att fungera på ett integrerat sätt betingas av två kontrollsystem: 1. nervsystemet, som överför elektrokemiska signaler mellan hjärna och perifera vävnader via nervbanor; och 2. det endokrina systemet, som frisätter kemiska mediatorer, hormoner, till cirkulationen och därigenom till perifera vävnader. Starling ansåg att dessa system med sekretin som substans med hormonverkan. År 1905 kom att uppfattas som endokronologins födelseår.

Klicka på bilden för att se den i ett större format
Rolf Luft och Charles Huggins, en av cancerforskningens förgrundsfigurer. Året är1966.
Men redan 1895 hade Edward A. Schafer vid en sammankomst i British Medical Association i London yttrat följande tänkvärda ord: ”It is not however, the ductless glands alone which possess the property of furnishing internal secretions for it is clear, according to our definition, that this will aply to any organ of the body”. Ett viktigt påpekande som nästan aldrig citeras.

De första fyra, fem årtiondena av 1900-talet skulle bevittna en remarkabel utveckling av endokrinologin som den definierats av Starling. Vi kan med fördel beteckna den som ”klassisk endokrinologi”, endokrinologi definierad som den gren inom medicinen, som sysslar med verkan av de hormoner, som de endokrina körtlarna producerar. I denna form av endokrinologi ingår också dessa körtlars anatomi och fysiologi och de kliniska manifestationerna av hormonell dysfunktion.

Vi möter många av de historiska upptäckterna i endokrinologi under denna period. För att nämna några: Georg Corner (Rochester, Baltimore, New York, USA) fastslog detaljerna i ovarialcykeln och dess inverkan på uterus och på anovulation hos kvinnor, identifierande hypofysens betydelse för laktationen och, kanske främst, identifierade och isolerade progesteron. Han fick efterföljare i hela västvärlden. Herbert Evans (San Fransisco, USA) införde en rad biologiska metoder att studera hypofysen, och ett antal av dess hormoner kom att isoleras vid hans forskningscentrum, som under lång tid var ett Mekka för hypofysforskningen. De hormoner som studerades visade sig alla vara proteiner. Men proteinkemin var i sin barndom. Vad man hade till buds av reningsmetoder var kristallisering, centrifugering och primitiv elektrofores. Effekten av hormonerna, som påvisades i hypofysen i ytterst små kvantiteter, skulle sedan kvantifieras med de grova analysmetoder som stod till buds. Fältet skulle utvidgas och fördjupas avservärt av Choh Hao Li vid Evans institution och sedemera vid eget institut. Han var framstående biokemist, och förstod att inkorporera sådana framsteg som bestämning av aminosyrasekvenser enligt Fredrick Sanger (Cambridge, England), röntgenkristallografi, gelelektrofores etc. Evans och Li bildade epok inom peptidhormonforskningen.

En till synes liten detalj i sammanhanget som fick stor betydelse: amerikanen Philip E. Smith införde under 1920-talet total hypofysektomi på råtta. Denna djurpreparation skulle snabbt bli ett nödvändigt hjälpmedel inom den endokrinologiska forskningen och samtidigt basen för nya metoder för kvantitativ bestämning av hormoner i blod och urin.

Till gruppen av pionjärer inom hypofysforskningen bör också räknas Vincent du Vigneaud (New York, USA).
Han hade tidigare meriter inom hormonforskningen: han visade med primitiva metoder att insulinet måste vara ett protein, ett nog så djärvt påstående i slutet av 1920-talet.
Du Vigneauds namn är emellertid främst knutet till fastställande av strukturen för ett av hormonerna i hypofysens baklob, oxytocin, och den följande syntesen av hormonet (1953). Detta var den första syntesen av polypeptidhormon. Strukturen och syntesen av det andra baklobshormonet, vasopressin, följde strax efter.
Nästa sida



sida 1     sida 2    sida 3     sida 4     sida 5     sida 6     sida 7    sida 8

sida 9     sida 10

upp





© Karolinska Institutet, 171 77 Stockholm, Tel: 08-728 64 00, Fax: 08-31 11 01, info@ki.se