Fuller Albright
(Boston, USA) var en märkesman inom den
kliniska endokrinologins utveckling under
åren 1940-1960. Han kan ses som fader
till den funktionella endokrinologin eller
medicinen, där mätningar av de engagerade
substanserna – hormoner och andra –
utgjorde grunden för diagnostik och terapi.
Hans namn är knutet till ett flertal
kliniska syndrom: beskrivningen av hyperparatyreoidism
och skillnaden mellan hyperaktivitet av all
paratyreoideavävnad och effekten av adenom
i en enstaka paratyreoideakörtel; associationen
av hyperparatyreoidism och njursten och behandlingen
av detta tillstånd; olika typer av amenorrhe
och även rubbningar i testikelfunktionen.
Albrights syndrom är ett tillstånd
med för tidig pubertet hos flickor, cystisk
bensjukdom och brunfläckig pigmentering
av huden. Ytterligare mer än ett halvdussin
originalbeskrivningar av sjukdomar skulle
kunna bära hans namn. Han var den förste
att betona förekomsten av osteoporos
hos kvinnor efter menopausen, och angav tillförsel
av östrogener och kalcium som behandling.
Han var också en av de första att
använda östrogener för att
hämma ovulationen (långt före
”the pill”), och progesteron för
att korrigera metropati orsakad av östrogener.
Han angav de första tolkningarna av Cushing-syndromet,
och som följd av dessa varnade han för
biverkningarna av kortikosteroider, som började
användas i terapin. Hans insats är
desto mer lysande, som han aldrig kom i kontakt
med de exakta bestämningar av hormoner
i blod och urin, som introducderades från
och med 1959.
Vi får till denna period hänföra
två insatser som skulle få stor
praktisk räckvidd. Corners belysning
av den hormonella styrningen av ovulationen,
som bl a Albright utnyttjat för att bemästra
premenstruella besvär genom att tillföra
östrogener, kom av Min Chueh
Chang och Gregory Pincus
(Worcester, USA) att utnyttjas för ovulationshämning
och antikonception, ”the pill”.
Den andra gäller effekten av steroidhormoner
på cancer i mammarkörtlarna och
prostata. De leddes, när det gäller
prostata, främst av Charles Huggins
(Chicago, USA), som kan betecknas som förgrundsfigur
på området.
Ett litet antal endokrinologer skulle under
slutet av 1800-talet och första hälften
av 1900-talet beskriva de endokrina sjukdomar
som kan betecknas som ”klassiska”.
De tidigare av dessa var mer kliniska redogörelser
än djuplodande klarlägganden. Den
första sådana beskrivningen gällde
Addisons sjukdom benämd efter
Thomas Addison (London, England),
som i sin artikel 1849 ”Anemia –
disease of the suprarenal capsules”
gav en utförlig redogörelse för
sjukdomens patologi och klinik. Akromegali
beskrevs av Pierrre Marie
(Paris, Frankrike) 1885, sammanfattat 1891.
Det föreslogs då att sjukdomen
skulle kallas ”Marie’s Malady”,
men beteckningen akromegali ansågs vara
så deskreptivt exakt att man avstod.
Cushingsyndromet beskrevs först
1932 av neurokirurgen Harvey Cushing
(New Haven, USA). Sjukdomen intar en central
plats i den kliniska och experimentella endokrinologins
historia. Albrights insatser när det
gäller tolkningen av Cushings syndrom
är emellertid av den dignitet att de
skulle berättiga benämningen Cushing-Albrights
syndrom. |
 |
Fuller Albright (1900-1969)
Thomas Addison (1795-1860)
Pierre Marie (1853-1940)
Harvey Cushing (1869-1939) |
