|
|
Bekanta
dig med KIs historia
|
|
|
|
|
Skriv ut 
 Kontakt
|
|
Endokrinologins framväxt
sid 3 ( 10 )
Av Rolf Luft
| Sheehans (Liverpool,
England) klassiska arbete över post partum-nekros
av hypofysens framlob publicerades 1937. Orsaken
var massiv blödning i hypofysens framlob
med endokrin insufficiens som följd –
i de fall patienten överlevde. Senare
kunde Sheehan komplettera bilden med patienter
med mindre uttalad hypofysdestruktion och
mindre omfattande hypofysinsufficiens. En
kvinna i Sheehans material hade beskrivits
tidigare av tyske läkaren Simmonds, därav
beteckningen morbus Simmonds. Det skall
framhållas att Sheehans syndrom begränsas
till kvinnor med post partum – nekros
av hypofysen. Hos det stora antalet patienter
med panhypopituitarism är orsaken av
annat slag, främst en tumör i hypofysen.
Klinefelters syndrom, beskrevs av ett
antal endokrinologer ledda av Albright, och
Albright tillät en av de yngsta i gruppen,
Klinefelter, att stå som första
namn på arbetet och därigenom ge
den dess namn. Jerome Conn
(Ann Arbor, USA) hade under 1940-talet studerat
koksaltretention under olika förhållanden.
Han postulerade att en ”koksalt-aktiv”
binjurebarksteroid skulle vara engagerad.
Hos en patient med långvarig episodisk
muskelsvaget, svår hypokalemi och alkalos
förena med en kontinuerligt negativ kaliumbalans
påvisades en kraftig utsöndring
av en mineralocorticoid. Efter isoleringen
av aldosteron av Simpson, Tait och Bush 1950
kunde Conns mineralocorticoid identifieras
som aldosteron. Sjukdomen hyperaldosteronism
var född. Den senaste i raden av illustra
|
|
Harold Sheehan (1900-1988)
Jerome Conn (1907-1981) |
”named diseases” är Bartters syndrom,
karakteriserad av hypokalemisk alkalos med hög
kaliumutsöndring och hyperaldosteronism med
hög aldosteronutsöndring. Koncentrationen
av angiotensin II i plasma var hög, och det
förelåg hyperplasi av det juxtaglomerulära
komplexet i njurarna. Upptäckaren var Frederik
C. Bartter 1960 (Bethesda, USA). Etiologin
till syndromet är än i dag oklar, men
benämningen kvarstår.
Sköldkörtelns fysiologi och patologi har
alltid intagit en central ställning inom endokrinologin,
till en del på grund av tyreoideasjukdomarnas
höga frekvens. Utvecklingen av området
från antiken till våra dagar har ingående
beskrivits av Bror-Axel Lamberg
i Helsingfors. Det är fascineranade att med
Lamberg följa tyreoidologin från den
tidiga uppfattningen om sköldkörteln somett
organ med uppgift
 |
att ”smörja”
insidan av larynx för att befrämja
talet till dess inkorporering bland körtlarutan
utförsgång. Det är intressant
att följa uppfattningarna om den så
vanliga struman genom tiderna, från
”tjocka halsar” i Alperna till
anknytningen till otillräckligt jodintag
och därefter jodtillförsel i terapi
och profylax under 1920-40-talen. Av särskilt
intresse är Kochers
förmodan 1893 (Zuerich, Schweiz) att
tyreoida skulle innehålla jod, vilket
verifierades av Baumann 1895
(Freiburg, Tyskland); vidare studierna över
”giftstruma” |
eller tyreotoxikos av von Basedow
(Merseburg, Tyskland) 1840 och Graves
(Dublin, Irland) 1835 vilka skulle sätta sina
namn på sjukdomen, Basedows och Graves
sjukdom; upptäckten av hypofysens tyreoideastimulerande
hormon, TSH (Uhlenhuth & Schwartzback 1927);utvecklingen
av kunskaper om exoftalmus vid tyreotoxikos
från första beskrivningen
av fransmannen Charles de Saint Yves
1722; Kochers banbrytande insatser genom att
bl a utveckla tekniken för tyreoideakirurgi
och konsolidera den kirurgiska behandlingen
av struma och hyperfunktionen av körteln.
Särskilt betydelsefullt inom senare tiders
tyreoideologi var införandet av en metod
att bedöma körtelfunktionen med
bestämning av proeinbunden jod i plasma
(PBI), främst av W.T. Salter
1941 (USA). Den utgjorde inledningen till
en ny era inom diagnostiken av tyreoideasjukdomar.
Sedan radioaktiva isotoper av jod framställts
– först av Enrico Fermi 1934 –
infördes dessa i klinisk verksamhet,
dels genom terapin av tyreotoxikos 1940 (Hertz
& Robberts; Hamilton& Lawrence 1942)
(Boston, USA), dels i diagnostiken av tyreoideasjukdomar.
Men då är vi inne i nästa
utvecklingsfas inom endokrinologin.
En parentes i utvecklingen av tyreoidologin
är värd att nämna. Man hade
i slutet av 1800-talet i samband med totalextirpation
av sköldkörteln på djur och
människor noterat kramptillstånd.
De försvann ej med tillförseln av
sköldkörtelhormon. Det visades småningom
att kramperna berodde på samtidigt avlägsnande
av bisköldkörtlarna, glandulae parathyreoideae,
körtlar som reglerar kalciumomsättningen.
De hade 1880 upptäckts av Ivar
Sandström i Uppsala, och sambandet
mellan körtlarnas borttagande och kramptillståndet
klarlades på 1890-talet.
|
|
Carl A. Von Basedow (1799-1854)
Robert James Graves (1796-1853) |
|
Endokrinologin i Sverige fram till 1950-talet
Låt mig först anföra några
data som återspeglar endokrinologins utveckling
i Sverige:
1945 (12 januari): Svenska endokrinologföreningen
bildas
1945: Svenska endokrinologiföreningen
blir sektion av Svenska läkaresällskapet
1947: Acta endocrinologica scandinavica
bildas av endokrinologföreningarna i Norden
och börjar utge en egen tidskrift
1947: första Acta endocrinologica
kongressen (i Stockholm)
1949: första docenturen i
endokrinologi i Sverige (Rolf Luft, KI)
1952: första docenturen i
experimentell endokrinologi i Sverige (Bernt Hökfelt),
KI)
1958: första endokrinologiska
kliniken i Sverige invigs på Karolinska sjukhuset
1961: första professuren i
endokrinologi i landet med Rolf Luft som förste
innehavare.
Dessa data antyder en aktiv 15-årsperiod i
svensk endokrinologi efter krigets slut. Den kliniska
och vetenskapliga verksamheten i Sverige på
området bör ses mot bakgrunden av de
stora framstegen i främst USA, från vilka
Sverige hämtade impulserna. |
|
sida
1
sida
2
sida 3
sida
4
sida
5
sida
6
sida 7
sida 8
sida
9
sida
10
|
