« Till www.ki.se | sök | sök personal | översikt





författare > presentation > essä









Bekanta dig med KIs historia

Författare/essä

KIs historia
Redaktion

Kontakt

Hjälp

Sök på KI-webben:









Skriv ut         Kontakt




Endokrinologins framväxt   sid 4 ( 10 )
Av Rolf Luft

Före kriget förekom i Sverige begränsad endokrinoloigisk aktivitet. Det rörde sig om viss verksamhet inom klinisk tyreoideologi av professorn i medicin, Arnold Josefson, och engagerad kirurgisk verksamhet inom samma område av Abraham Troell och Hjalmar Wijnbladh. Ett genombrott a skedde när Bengt Skanse återkom från USA med sin avhandling om diagnostiken av tyreoideafunktionen med utnyttjande av radioaktiva jodisotoper. Tyreoideaforskningen kom igång med avhandlingar på området av Lars-Gunnar Larsson, Jerzy Einhorn och Jan-Gustaf Ljunggren i Stockholm, av Ragnar Ekholm i Göteborg och av Arne Melander i Lund. Betydelsefulla var under 1950-60-talen i Malmö Bauers, Carlssons och Lindkvists kinetiska modeller för kalciumforskningen, och John-Fredrik Dymlings studier över osteopeni. Därtill vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg Björn Sjögrens och Björn Isakssons metaboliska balansstudier över kalciumomsättningen i Albrights anda.

Vi fick under denna period en stark grupp inom hypofys – ovarieforskningen, ledd av Dora Jacobsohn och Axel Westman. Tillsammans redovisade de mellan 1936-43 viktiga iakttagelser över hypofysens funktionella relation till ovariet och även till hypothalamus. Väsentlig för framgången var bl a metoden att hypofysektomera kaniner, som utvecklades hos Geoffrey Harris i Oxford, en av banbrytarna på studierna över relationen hypothalamus – hypofys. Denna utveckling inom reproduktionsendokrinologin skulle fortsättas av Carl-Axel Gemzell i Uppsala, vars främsta insats var införandet av humana hypofysära gonadotropiner för att framkalla ägglossning hos kvinnor. Uppsalaskolan skulle sedan ledas av Leif Wide och Paul Roos, den senare en central person i framställningen av humant tillväxthormon. Jacobsohn kom sedemera att i Lund bilda skola ionom den endokrinologiska fysiologin med Kurt Ahrén som arvtagare. En rad forskare skulle utgå från denna skola: Staffan Edén, Olle Isaksson, Lars Hamberger och andra.


Endokrinologiska kliniken vid Karolinska sjukhuset

Jag började med praktisk verksamhet i endokrinologi 1939 vid en av medicinklinikerna vid Sabbatsbergs sjukhus, och fortsatte att arbeta inom området när jag 1941 flyttade till medicinkliniken vid Serafimerlasarettet. Jag hade mottagningar i ”endokrinologi” tre kvällar i veckan i gymnasielokalerna på vinden. I början av 1946 meddelade mig Axel Wallenberg, direktör i Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, att de på förslag av rektorn för Karolinska institutet, Hilding Bergstrand, ställt pengar till mitt förfogande för att i USA studera endokrinologi, och efter hemkomsten vidareutveckla svensk endokrinologi.

Det var en i många avseenden märklig erfarenhet att i USA efter krigsåren komma i nära kontakt med den kliniska och experimentella endokrinologin. Att följa studierna i hormoners verkningsmekanismer och applicera dessa erfarenheter på sjukdomstillstånd. Endokrinologin vidgades från ett bestämt antal hormonproducerande körtlar och deras produkter till ”metabolism” d v s omsättning av substanser, i vilka hormoner deltog. Det var ett hektiskt år med en fast punkt vid Albrights ”endocrine department” vid Harvard University och korta perioder
vid tyreoideakliniken (J.H. Means), diabetescentrum The Joslin Clinic (A. Joslin), och centrum för behandling av cancer med hormoner (Ira Nathanson); därtill vid Hans Selyes centrum i Montreal för studier av ”the stress syndrom and diseases of adaption”; och framställningen av ACTH och andra hormoner vid biokemiska institutionen vid Yale University under C.N.H. Long.

Jag avsåg i fortsättningen stanna i USA hos Albright vid Massachusetts General Hospital, och fick också löfte om ett ”residency” motsvarande biträdande överläkare med lika fördelning inom klinisk verksamhet och forskning. Det jag främst ville arbeta med var en egen idé om att cortison, nyligen upptäckt av E.C. Kendall (Rochester, USA), och ACTH skulle kunna vara effektiva i behandlingen av reumatoid artrit. Axel Wallenberg meddelade mig vid hemkomsten att Stiftelsen helst såg att jag blev kvar vid Serafimerlasarettet under åtminstone ett år. Jag lovades också ekonomiska medel för fortsatt forskning. Försöket med ACTH vid reumatisk artrit påbörjades och gav häpnadsväckande resultat men måste avslutas av brist på ACTH.


Nästa sida



sida 1     sida 2    sida 3     sida 4     sida 5     sida 6     sida 7    sida 8

sida 9     sida 10

upp





© Karolinska Institutet, 171 77 Stockholm, Tel: 08-728 64 00, Fax: 08-31 11 01, info@ki.se