|
|
Bekanta
dig med KIs historia
|
|
|
|
|
Skriv ut 
 Kontakt
|
|
Endokrinologins framväxt
sid 5 ( 10 )
Av Rolf Luft
Wallenbergstiftelsen avsåg 1954 att till 100-årsminnet
av Knut Wallenbergs födelse ge en stor donation
till medicinsk forskning. Den kom att tillfalla
mig med uppgift att bygga ett endokrinologiskt centrum
vid Karolinska sjukhuset. Ritningarna för en
trevåningsbyggnad (med möjligheter till
två ytterligare våningsplan) för
klinik och forskning färdigställdes under
en månad av generaldirektören för
Byggnadsstyrelsen, Gunnar Wejke,
med mig som biträde, Rektor Hilding
Bergstrand och Wallenbergstiftelsen godkände
förslaget, och Stiftelsen erbjöd sig att
därtill bekosta utrustningen av centret. Då
förslaget efter behandlingen skulle klubbas
i fakulteten, begärde professorerna i gynekologi,
kirurgi och invärtesmedicin bordläggning.
När endokrinologiska kliniken invigdes 1958,
var trevåningshuset reducerat till två
små våningsplan inom kvinnoklinikens
utrymmen.
En följd av denna begränsade lösning
blev att det under årtionden skulle krävas
mycket arbete för att anskaffa ytterligare
utrymmen. Så småningom tillkom nya laboratorielokaler
och en poliklinik; expeditionerna byggdes ut; en
ytterligare vårdavdelning adderades etc. KS
ledning beslöt så småningom att
diabetes- och tyreoideavården vid sjukhuset
skulle sorteras in under endokrinologiska kliniken.
Personalkadern ökade successivt. Av särskild
betydelse var inrättandet av en laboratur,
sedemera professur i experimentell endokrinologi.
Men först under år 2000 har endokrinologiska
klinikens kliniska del fått definitiva lokaler,
geografiskt sammanhållna: en modern mottagning,
två vård- och undervisningsavdelningar
och ett våningsplan med expedition, bibliotek,
sammanträdesrum och modernt utrustade lokaler
för klinikens läkare och administratörer.
Klinikens laboratorier är sedan många
år lokaliserade till översta våningsplanet
i patologbyggnaden. Ytterligare laboratorielokaler
är koncentrerade till ”Rolf Lufts forskningscentrum”,
en tvåvåningsbyggnad inom området.
|
Patologbyggnaden vid sjukhuset byggs till ett nytt
”Rolf Lufts forskningscentrum” för
klinikens forskning. Det är märkligt att
notera att detta forskningscentrum är lokaliserat
intill det tomtområde, som 1954 var avsett
för den endokrinologiska klinik, som Wallenbergstiftelsen
anslagit medel till. Cirkeln är sluten –
över 40 år senare.
Trots de organisatoriska bekymren
under åren växte klinikens mandat.
Det framgår till en del av antalet anställda
professorer vid kliniken: från en år
1961 (Rolf Luft), till sex år 2000 (Suad
Efendic, P.O. Berggren, Kerstin
Brismar, Anna-Lena Hulting,
Gunnar Nordstedt, Claes-Göran
Östensson).
Under tiden från 1947 framtill slutet
av 1950-talet, alltså före överflyttningen
till Karolinska sjukhuset, var den endokrinologiska
forskningen vid Serafimerlasarettet intensiv.
|
|
Processer i betacellen i pancreas som leder
till insulinsekretion (P.O. Berggren) |
En stor grupp av underläkarna vid den medicinska
kliniken började arbeta på sina avhandlingar
hos mig. Det gemensamma temat var studier av kroppens
vätskerum och deras beroende av cortison, DOCA
och ACTH och indirekt tillväxthormon (GH).
Detta var metabolism och dessambnad med hormoner
i Albrights anda. Vid slutet av perioden kunde vi,
sedan vi av C.H. Li erhållit en del av den
första omgången humant GH (hGH), fastställa
dess effekter på människa, främst
dess diabetogena verkan. Arbetet med hGH och dess
effektorsubstanser IGF (insulin-like growth factors)
skulle under ledning av Kerstin Hall,
min efterträdare, och sedemera Kerstin Brismar
bli ett centralt forskningsobjekt vid kliniken.
Mot slutet av 1950-talet blev det också tydligt
att endokrinologiska kliniken inte kunde behålla
det stora antalet forskare. Björn Sjögren
fick uppdraget att utveckla en endokrinologisk enhet
vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, som snart
skulle följas av motsvarande klinik i Malmö
under Bengt Skanse och strax efteråt
Bernt Hökfelt. Denis
Ikkos återvände till Atén
som ledare för endokrinologin. Håkan
Ljunggren, Bengt Arner
och Tage Sundin återgick
till invärtesmedicin i ledande befattningar.
Till dessa kan fogas Erol Cerasi,
som 1977 erhöll professur i endokrinologi i
Jerusalem. |
|
sida
1
sida
2
sida
3
sida
4
sida 5
sida
6
sida 7
sida 8
sida
9
sida
10
|
