|
|
Bekanta
dig med KIs historia
|
|
|
|
|
Skriv ut 
 Kontakt
|
|
Endokrinologins framväxt
sid 6 ( 10 )
Av Rolf Luft
| Under denna tid började
också samarbetet med andra institutioner
vid Karolinska institutet och Karolinska sjukhuset.
Den totala hypofysektomin infördes i
denterapeutiska arsenalen vid diabetiska kärlkomplikationer
och mammarcancer i samarbete med Herbert Olivercrona.
Med Ulf von Euler ledde samarbetet
till klarläggande av principerna för
noradrenalinets verkan. Med Viktor
Mutt påbörjades studier
över verkan av hormoner i gastrointestinalkanalen.
Med Tomas |
|
Rolf Luft och Herbert Olivercrona i samspråk
på Serafen i början av 50-talet.
|
Hökfelt etablerades ett långvarigt
samarbete över lokaliseringen av hormoner,
främst i CNS. Denna form av samarbete skulle
i framtiden intensifieras.
Den nya endokrinologin framträder –
neuroendokrinologin och exakta hormonanalyser
Det skulle så småningom fastställas
att det inte alls förelåg någon
skarp skillnad mellan nervösa och endokrina
kontrollmekanismer för balansen av organismens
funktioner. Det nervösa systemet frigör
kemiska substanser som kan verka som cirkulerande
hormoner eller lokala mediatorer, och hormoner kan
också verka som neurogena mediatorer inom
CNS. Mest slående är länken mellan
de endokrina och nervösa systemen på
hypothalamus- och hypofysnivå, som integrerar
de två systemen till en funktionell kontrollenhet.
Neuroendokrinologins utveckling daterar sig till
1928, då Ernst Scharrer i
Muenchen hos försöksdjur upptäckte
sekretoriska droppar i vissa hypothalamiska neuron.
Han kallade dem ”nerve-gland cells”
och föreslog att dessa skulle producera sekretoriska
substanser på samma sätt som endokrina
celler producerar hormoner. Detta var en revolutionerande
tanke, eftersom konventionen angav nervfunktioner
som enbart elektriska fenomen. Synaptisk kemisk
transmission var inte känd vid tiden, och tanken
att neuron skulle kunna avge neurohormonala signaler
via blodet accepterades inte. Ernst Scharrer och
hans maka Berta fortsatte – i USA –
att utveckla sina idéer, och satte därmed
igång evolutionen av det neuroendokrina systemet.
Först 1940, då paret Scharrer i en artikel
sammanfattade sin verksamhet på området
neuroskretion, accepterade den neurologiska forskningen
Scharrers idéer. Ett märkesår
var 1963, då de publicerade sitt klassiska
verk, ”Neuroendocrinology”. Vad de hade
åstadkommit var en vetenskaplig revolution:
neurosekretoriska celler är strukturellt nära
identiska med konventionella neuron, och är
funktionellt närstående sekretoriska
celler; och neuropeptider frisatta av neurosekretoriska
celler liknar i mycket konventionella hormoner.
|
Nästa steg i utvecklingen av neuroendokrinologin
gällde de substanser, som från hypothalamuskärnorna
via eminenta mediana förmedlar information
från CNS via portakretsloppet till hypofysen.
Det grundläggande arbetet utfördes här
av G.W. Harris i England och C.H.
Sawyer i USA och deras grupp. Deras utomordentliga
studier ledde till uppfattningen att de aktuella
substanserna måste vara små peptider.
Det blev Roger Guillemin (La Jolla,
USA) och Andrew Schally (New Orleans,
USA), som efter Harris död 1972 skulle kemiskt
identifiera dessa substanser, de s.k. ”releasing
factors or hormones”:
• corticotropin (ACTH) – releasing factor
(CRF)
• q thyrotropin (TSH) – releasing hormone
(TRH)
• luteinizing hormone (LH) – releasing
hormone (LH-RH)
• follicle stimulating hormone (FSH) –
releasing hormone (FSH-RH)
• growth hormone (GH) – release inhibiting
hormone eller somatostatin (GH-RIH)
• growth hormone (GH) – releasing factor
(GH-RF)
• prolactin release – inhibiting factor
(PIF)
• prolactin releasing factor (PRF)
• melanocyte stimulating hormone (MSH) –
release inhibiting factor (MIF)
• melanocyte stimulating hormone (MSH) –
releasing factor (MRF) |
|
sida
1
sida
2
sida
3
sida
4
sida
5
sida 6
sida 7
sida 8
sida
9
sida
10
|
