« Till www.ki.se | sök | sök personal | översikt





författare > presentation > essä









Bekanta dig med KIs historia

Författare/essä

KIs historia
Redaktion

Kontakt

Hjälp

Sök på KI-webben:









Skriv ut         Kontakt




Endokrinologins framväxt   sid 7 ( 10 )
Av Rolf Luft

Denna förteckning var den som Schally presenterade vid sin Nobelföreläsning 1977. Alla dessa faktorer är peptider utom PIF som är dopamin. Området skulle snabbt expandera med utveckling av specifika analoger, som fick användning inom medicinen. Av speciellt intresse för oss i sammanhanget var det av Guillemin isolerade somatostatinet. Hökfelts och Lufts grupper skulle visa dess vida utbredning utanför hypothalamus, bl a till Langerhansska öarna i pancreas, där de är av betydelse i regulationen av insulinsekretionen. Dessa grupper kunde också påvisa förekomsten av somatostatin och neurotransmittorer i en och samma gangliecell. Neuroenokrinologin skulle sedemera utgöra en betydande del av experimentell såväl som klinisk endokrinologi.

Det andra stora genombrottet inom endokrinologin var införandet av radioimmunologisk bestämning (RIA) av först insulin, därefter alla övriga peptidhormoner och sedemera ett stort antal andra biologiska substanser. Vi hade tidigare kraftigt hämmats i vårt arbete av att de biologiska bestämningsmetoderna för hormoner – med ett litet antal undantag – var komplicerade, föga känsliga och otillförlitliga. Klicka på bilden för att se den i ett större format
Andrew Schally, Rosalyn Yalow, Roger Guillemin och Rolf Luft 1977.
Bestämningen av insulin i blod utfördes ex. på diafragmamuskel och en liten fettklump från råttor. Solomon Berson och Rosalyn Yalow från New York, han internist och hon fysiker, kunde i en sensationell artikel 1959 visa att insulin var antigent. De visade också att ett exakt mått på insulin i plasma kunde erhållas genom att jämföra den hämmande effekten av omärkt antigen på bindningen av radioaktivt märkt antigen till specifika antikroppar med den hämmande effekten av kända standarder. Metodiken var helt klar och allmänt användbar i och med publiceringen 1959. Omkring 1970 förelåg RIA-metoder för samtliga kända hormoner av peptidkaraktär och sådana utan peptidstruktur och för samtliga icke-hormonella substanser, på vilka metoden applicerats. Radioisotopmetoden öppnade därigenom nya områden inom forskning och medicinen i dess helhet. Endokrinologin föddes på nytt. Den kliniska verksamheten inom endokrinologin upplevde under årtiondena efter Yalow-Bersons upptäckt en utveckling som aldrig tidigare. Endokrina funktioner kunde analyseras i detalj. Vi kunde snabbt få fram hormonella funktionsdata för en rad tillstånd med överproduktion och underproduktion av hormoner och resistens mot dessa. Vi kunde analysera tillstånd med överproduktion av hormoner i icke-endokrin vävnad med följder för endokrin vävnad. Hereditära defekter som leder till hormonresistens kunde analyseras på cellytan och på intracellulär nivå. Vi lärde oss att analysera abnormiteter i hormonernas transport och omsättning. En detalj: familjära sjukdomar med hyper- och hypofunktion av flera endokrina organ (MEN-syndrom), som också är viktiga ur principiell synpunkt, kunde analyseras i detalj. Här har endokrinologer i Uppsala spelat en viktig roll.


Molekylärbiologi, genetik, mikrobiologi

Framstegen inom dessa grenar av grundforskningen har under de senaste årtiondena på ett avgörande sätt också påverkat forskningen inom endokrinologin. Så har ex teknik för genkloning gett oss ny information om strukturen och funktionen av peptidhormoner. Studier av receptorfunktioner på cellytorna har steg för steg hjälpt oss att kartlägga mekanismerna för hormonsyntes och de intracellulära processerna i effektorganen. De välkända bilderna över endokrina funktioner med pilar mellan körtlarna är visserligen fortfarande aktuella och värdefulla. Men molekulärbiologin har vidgat och fördjupat den endokrinologiska forskningen på ett häpnadsväckande sätt.

Avsikten med denna forskning är att i detalj kartlägga den process är att i detalj kartlägga den process i betacellen i pancreas, som leder till insulinsekretion. Dessa studier är redan överförda till friska betaceller från människa, och skall förhoppningsvis också utföras på betaceller från diabetiker. Kan man här finna mekanismer, som avviker från det normala, öppnas nya möjligheter för framtida diabetesterapi. Detta sätt att arbeta kan appliceras på fleratalet endokrina celltyper och endokrina funktioner.


Nästa sida



sida 1     sida 2    sida 3     sida 4     sida 5     sida 6     sida 7    sida 8

sida 9     sida 10

upp





© Karolinska Institutet, 171 77 Stockholm, Tel: 08-728 64 00, Fax: 08-31 11 01, info@ki.se