|
|
Bekanta
dig med KIs historia
|
|
|
|
|
Skriv ut 
 Kontakt
|
|
Endokrinologins framväxt
sid 8 ( 10 )
Av Rolf Luft
Mikrobiologin har gjort flera viktiga inbrott i
endokrinologin. Immuiniteten har kommit att intaga
en central plats inom denna forskning. Låt
mig framhålla immunitetsproblemet i forskningen
kring betacellstransplantation vid diabetes. Förbättrade
metoder att behärska detta svåra problem
har helt nyligen avsevärt förbättrat
resultatet av ingreppet (Shapiro, Canada). Jag vill
i detta sammanhang också framhålla studierna
över polyglndulära immunopatier och autoimmun
genes till hormonal dysfunktion. Denna forskning
har självfallet huvudsakligen varit lokaliserad
till grundforskningsenheter vid universiteten.
| Men
kraven på sådan mer djupgående
forskning blir allt större inom universitetssjukhusen,
och har vid Karolinska sjukhuset realiserats
vid speciella forskningscentra: CMM (Centrum
för molekylär medicin), Rolf Lufts
centrum för diabetesforskning och endokrinologi,
och andra. De skall kanalisera önskemålen
för forskning på denna nivå
vid klinikerna. Utvecklingen har gått
framåt på området, och alltmer
av den ”kliniska” forskningen
bedrivs nu vid dessa centra. Dessa tillgodoser
därigenom också klinikernas känsla
av insufficiens för forskning på
denna nivå, och att de inte skulle behärska
de moderna arbetsmetoderna. Dessa centra borde
också kunna tjäna som bas för
rekrytering av läkare/forskare, som efter
disputation önskar fortbilda sig till
specialister i ex endokrinologi. Rolf Lufts
centrum kan idag ses som ett forskningscentrum
inom biovetenskaperna |
|
|
anknutet
till en sjukvårdande, undervisande och forskande
klinik. I sanning en lycklig situation för
den forskande endokrinologen.
Det finns alltså stora möjligheter till
forskning på molekylär nivå vid
endokrinologiska kliniken vid Karolinska sjukhuset
under ledning av främst P.O. Berggren
och hans stab. Men en avservärd del av forskningen
är fortfarande av mer traditionell typ ”med
patienten i centrum”: sådana som avser
diagnostik och behandling av sjukdomar, symtominriktad
forskning, populationsstudier etc. Diabetesforskningen
var länge av denna typ. Den har vid Karolinska
sjukhuset under åren letts av Erol
Cerasi, Suad Efendic,
Valdemar Grill och Kerstin
Brismar. Andra huvudintressen har varit
hypofys- och neuroendokrina sjukdomar, tyreoideasjukdomar
och kalciumrubbningar inklusive osteoporos. Den
omfattande forskningen kring tillväxthormon
och tillväxtfaktorer har letts av pionjären
på området, Kerstin Hall, och hennes
stora antal medarbetare. Resultaten av forskningen
framgår av de 85 avhandlingar som utgått
från kliniken fram till 1 januari 2001, och
det ytterligare 20-tal som är under utarbetanade.
Denna forskningsverksamhet belyser också klinikens
bredd i dess kliniska verksamhet.
Diabetes och metabolism, delar av endokrinologin
Diabetes har i princip alltid varit en endokrin
sjukdom, men har av någon anledning mer ansetts
”tillhöra” invärtesmedicin
än endokrinologin. De stora genombrotten på
området daterar sig del till 1889, då
Oskar Minkowski (Strassburg, Tyskland)
visade att borttagande av pancreas på hund
gav djuren diabetes, som försvann efter implantation
av en bit av körteln; del till början
av 1920-talet, då rumänen N.C.
Paulesco och därefter F.C.
Banting (Toronto, Canada) extraherade insulin
ur pancras, och J.B. Collip (Toronto,
Canada), som framställde rent insulin som utan
skadeverkningar kunde injiceras på människor.
Detta återspeglar min uppfattning om vilka
forskare som främst tjänar att framhållas
i debatten om ”vem upptäckte insulin”.
|
|
sida
1
sida
2
sida
3
sida
4
sida
5
sida
6
sida 7
sida 8
sida
9
sida
10
|
