|
|
Bekanta
dig med KIs historia
|
|
|
|
|
Skriv ut 
 Kontakt
|
|
Endokrinologins framväxt
sid 9 ( 10 )
Av Rolf Luft
Albright begränsade sin forskning och praktiska
verksamhet till sina intresseområden, men
var inte intresserad av diabetes och tyreoideasjukdomar.
Diabetes i Boston behandlades i stor utsträckning
vid Joslinkliniken, en självständig och
privat institution utan större inflytande på
diabetesforskningen. De som ledde vårdutvecklingen
i diabetes var, utom Joslin i Boston, Lawrence i
London och Joseph Hoet i Bruessel. Forskningen stod
på intet sätt i centrum, och den forskning,
som bedrevs efter insulinets introduktion, gällde
mest intermediäromsättning främst
på försöksdjur. Patientvården
var det centrala temat, men denna var mest baserad
på praktiska förhållanden. Det
skulle dröja till 1950-talet innan modern endokrinologisk
forskning gjorde sitt intåg och dramatiskt
vidgade och fördjupade diabetesforskningen.
De nya vägröjarna var egentligen inte
intresserade av diabetes, men deras insatser skulle
ändå för lång tid ha avgörande
inflytande på diabetesforskningen: som exempelvis
Fredrick Sangers (Cambridge, England) bestämning
av insulinmolekylens aminosyrastruktur, Dorothy
Crowfot-Hodgkins (Oxford, England) radiokristallografiska
analys av insulinets tredimensionella struktur,
Don Steiners (Chicago, USA) klarläggande av
insulinmolekylens sammansättning och dess förändringar
i betacellen, Jesse Roths (Bethesda, USA) studier
över insulinreceptorns roll i insulinverkan.
Resultaten berikade i sin tur våra kunskaper
om diabetessjukdomen.
Men fortfarande var diabetes ett kapitel inom inväresmedicinen.
Detta var också påtagligt i Sverige.
Det var först mot slutet av 1960-talet som
Karolinska sjukhusets direktion beslöt att
diabetesvården skulle handläggas inom
endokrinologiska kliniken och tillsatte resurser
för detta. När sedemera professuren i
endokrinologi i Malmö besattes med diabetesforskaren
Leif Groop, blev förhållandena
likartade dem vid Karolinska sjukhuset.
|
Man
var i USA väl medveten om den egendomliga situationen
att den vanligaste endokrina sjukdomen, diabetes,
inte obligatoriskt sorterades in inom endokrinologin.
Man beslöt där 1991 att frångå
den dittillsvarande situationen, och The American
Board of Medical Specialities ändrade namnet
på ”The Endocrinology Subspeciality
Board” till ”The Subspeciality Board
on Endocrinology, Diabetes and Metabolism”.
Man kan sedan dess notera att man på många
håll i USA och världen övrigt övergått
till denna definition av endokrinologin.
Metabolism ses ofta som tillägg till
ämnesbenämningen. Det var kanske vanligare
tidigare att möte benämningen ”endokrinologi
och metabolism”. Självfallet faller mycket
av metabolism in under endokrinologi, men metabolism
är också en integrerad del av andra kliniska
dicipliner. Rubbningar i ex urinsyre- och gallsyreomsättningen
har mig veterligen inte klarlagts av endokrinologer.
Albright hade kalciumomsättningen som sitt
favoritområde, och byggde upp en stor ”metabolic
ward” för att kunna studera kalciumomsättningen
i detalj. Den hade bred anknytning till hans forskning
över rubbningar i paratyreoideafunktionen men
också till sjukdomar utan bevisligt engagemang
av paratyreoidea (ex. osteoporos). Mina egna studier
i slutet av 50-talet över energiomsättningen
i cellerna ledde till att ett nytt fält inom
medicinen så småningom utvecklades,
mitokondriell medicin. Mitokondriell medicin utvecklas
i dag vidare – förutom av cellbiologer,
molekylärbiologer och endokrinologer –
inom pediatrik, neurologi och medicin i allmänhet. |
|
sida
1
sida
2
sida
3
sida
4
sida
5
sida
6
sida 7
sida 8
sida 9
sida
10
|
