Standardiserade patienter - SP

Reflektioner från en SP

Kerstin Jordan 2002-05-30
   Från T 1 till T 11  några erfarenheter och reflektion ur SP-perspektiv
   T 1-or på förmiddagen  T11-or på eftermiddagen blev en spännande
   kontakt med läkarutbildningen från början till slut. Birgitta och jag
   fick möjlighet att vara ²lätta² SP för fyra första terminare  och
   sedan samma eftermiddag svåra komplicerade SP-fall för sex
   sistaterminare med tre veckor kvar till examen. Det kan ge anledning
   till några reflektioner.
   Förmiddagen: vi spelade in ett samtal med fyra studenter. Ett för
   Birgitta och mig välbekant och flitigt använt fall  vi sparkade boll
   med barnbarn och skadade knäet. Tillsammans med handledaren Uffe Hylin
   såg sedan studenter och SP på inspelningarna och gav feedback.
   Ambitiösa, målinriktade med prydligt knäppta vita rockar gick de till
   verket att leka doktor på riktigt. Efter att endast ha avverkat några
   månader av sin långa utbildning var de fokuserade på att söka hitta
   felet på knäet  att sätta en diagnos. En reflektion kan vara att valet
   av fall uppmuntrade till detta. Mera diffusa problem leder kanske till
   mer kommunikativ övning. Å andra sidan blev detta som första
   patientkontaktövning ju en utmärkt ingång i läkaruppdraget.
   Det var första gången de var med om en videoinspelning av detta slag
   så naturligtvis var det lite extra spänt. Det märktes knappt vid
   inspelningen men små fnissningar vid uppspelningen bekräftade att det
   var lite extra spänning att se sig själv och bli granskad i efterhand
   på detta sätt.
   Till metoden med övningar av detta slag var samtliga positiva och
   underströk betydelsen av att få omedelbar feedback av såväl handledare
   som SP.
   Om 5 år kommer dessa ungdomar att vara i samma situation som
   eftermiddagens ²motspelare². Sex unga människor som om bara tre veckor
   skulle ta sin examen och sedan börja arbeta som kollegor till de äldre
   erfarna handledarna  Birger Wingård och  Arne  Nygren. Birgitta och
   jag hade fått en antal fall att ²studera in². De var den mest
   komplicerade uppgift vi hittills fått  det tror jag även Birgitta
   instämmer i. Dels för att avsikten med dessa övningar var en
   fullständig konsultation  så som en konsultation går till på en
   vårdcentral i stora drag. Dels för att fallen var svårare  lungemboli
   (patient med smärta i bröstkorgen och stor trötthet  nyss hemkommen
   från lång flygresa), atypisk angina pectoris (patient som lätt blir
   andfådd, förnekar sin verkliga smärta), hjärtinfarkt (patient med
   smärta i vänster axel) samt alkoholmissbruk ( patient som söker för
   att hon vill ha sömnmedicin). De båda handledarna hade också mer
   preciserade avsikter och därmed ²regianvisningar² till oss  inte helt
   färdiga repliker men ändå en tydligare styrning av hur samtalet skulle
   drivas än vi tidigare varit med om. Mycket intressant men svårt och
   skulle egentligen kräva fler övningstillfällen för att kännas säkrare.
   Det kändes emellertid tryggt att inspelningarna övervakades av
   handledarna.
   Vi gjorde sammanlagt åtta inspelningar, två av läkarstudenterna gjorde
   alltså två inspelningar övriga en var. De dubblerade fallen var
   alkoholmissbruk och lungemboli.
   Omedelbart efter inspelningarna samlades alla för en allmän genomgång
   av övningen utan att någon uppspelning skedde. Jag uppfattade att man
   allmänt var positiv till metoden  studenterna tyckte patientsamtalet
   kändes som verkligt, Birgitta och jag tyckte det kändes meningsfullt
   och handledarna föreföll anse att övningen så här långt blivit som de
   avsett.
   En snabb jämförelse med förmiddagens studenter och även med de många
   vi kommit i kontakt med under olika skeden av utbildningen visade
   tydligt, att detta var doktorer i färd med att befästa sin profession.
   De var självklart inte besvärade av kameran, de utstrålade genomgående
   trygghet och säkerhet i kontakten, de visade en tilltalande respekt
   för patienten som person, de upprättade en bra relation kort sagt. Att
   de inte var besvärade av själva inspelningssituationen  innebär
   förstås inte att de inte var medvetna om att de skulle komma att
   granskas på ett ingående sätt. Så blev verkligen också fallen dagen
   därpå.
   Vi båda SP tillfrågades om vi hade möjlighet att delta då videobanden
   skulle spelas upp följande dag. Birgitta hade andra åtaganden men jag
   kunde delta  och betraktar det som ett verkligt privilegium. Under
   drygt tre och en halvtimme granskades övningarna, diskuterades
   agerandet och förmedlades erfarenheter och kunskaper på ett
   imponerande sätt.
   Lite tankar och reflektioner: det sägs att ju mer man kan desto mer
   inser man hur mycket mer det finns att kunna. Så var det ju också för
   dessa ²riktiga doktorer om tre veckor²  som för övrigt hade blivit sju
   vid genomgången eftersom en som inte kunnat delta i övningen dock
   deltog i genomgången. Men de erfarna äldre kollegerna/handledarna hade
   därtill sin professions verkliga trygghet så att de visste att de
   kunde delge också patienten detta  man måste inte låtsas att man är
   allvetande, man kan säga att man måste fundera en stund, att man inte
   just nu vet hur man ska gå vidare etc.
   Som SP hade jag vid inspelningarna upplevt doktorerna som trygga och
   säkra  vilket kändes bra. Det måste också ingå i professionen att
   förmedla känslan av att vara i goda händer till patienten. Vid
   genomgången bekände de sin osäkerhet  ibland nästan skräckslagenhet.
   Av handledarna fick de dels en medicinsk handledning men också på ett
   mycket uppmuntrande, stödjande och insiktsfullt sätt en verklig
   vägledning i patientkontakt.
   Om metoden att öva med SP fanns bara positiva reaktioner  till och med
   ²såna här övningar borde vi ha varje termin²! Att SP fanns närvarande
   för kommentarer vid genomgången ansågs också positivt.
   Som SP kände jag mig sedd och lyssnad till i dessa samtal. Jag kände
   också att i dessa fall kunde övningar med SP innebära  en övning i en
   sorts konsultationer  där man inte kan sätta in en riktig patient av
   etiska ellerintegritetsskäl(missbrukaren) eller medicinska
   säkerhetsskäl.
   Den förmiddagens genomgång var också för mig en upplevelse  min
   journalistiska lust att tala vidare med gruppen kunde förstås inte
   tillgodoses inom denna utbildningsram. Men det skulle ha varit
   spännande och intressant att föra en diskussion om t ex vad som är
   drivkraften i att bli läkare för dessa ungdomar  som lever i ett helt
   annat samhälle än det min barndoms barska doktorer gjorde  och för den
   delen också annorlunda än det som en del av mina egna studentkamrater
   från 1951 utbildade sig till. Har drivkraften i yrkesvalet förändrats?
   En annan diskussion som jag verkligen skulle velat föra handlar om
   kollegialiteten  varför är läkare och poliser så stenhårt kollegiala?
   Det finns många andra yrkeskårer som inte är det  journalister t ex.
   En liten sådan diskussion uppstod under genomgången där en av de unga
   var kompromisslöst ²kollegial² medan handledarna milt men bestämt
   förmedlade en mer nyanserad syn som också gav patientperspektivet.
   Två års SP-övningar har gett många tillfällen att träffa blivande
   läkare  nu alltså med studenter från T 1 till T 11, som fullbordar
   bilden eftersom vi tidigare arbetat med bl a T 5, T 6 och T 8. Några
   möten stannar verkligen i minnet. Jag kan inte underlåta att här nämna
   en av de minnesvärde i den sista gruppen. Anna, som jag mötte som
   missbrukare (en jättesvår roll men jag tror jag var rätt trovärdig).
   En rak, rätt kärv person, som ändå till mig förmedlade en
   medmänsklighet och en medkänsla, att hon såg och förstod. Utan minsta
   sentimentalitet eller moralism väckte hon en försiktig insikt att mitt
   liv kunde förändras. Hon erbjöd inte en famn att gråta i men pekade på
   en väg till förändring som hon kunde hjälpa mig med. Så vill jag
   uppleva en riktig doktor!